• Hem
  • Choosing a rod

Att bedöma spökvalitet

Kanske man står i begrepp att köpa ett visst spö, kanske ett gjort av en berömd klassisk spömakare eller ett helt nytt obrukat?
Hur ska man då kunna avgöra om spöet håller den kvalitet som man har anledning att förvänta sig, för även om spöet är byggt av en välkänd tillverkare är det långt ifrån säkert att spöet är utan skavanker.

Börja med att sikta längs spöet för att se om det är rakt. Ge särskilt akt på om det har någon böj i toppen eller just efter en holk.
Är spöet begagnat kan det ha ”sets” som uppstått genom att spöet överansträngts eller helt enkelt är dåligt konstruerat. En sådan böj gör att spöet är vekare åt den konkava sidan och kraftigare när det böjs åt den konvexa.
Därför kommer den konkava sidan att ge efter lättare under kast och efterhand böjas alltmer åt det hållet.

Senast idag undersökte jag ett spö av en hyfsat välrenommerad svensk spömakare där toppdelen var kraftigt böjd. Tydligen hade det överansträngts (pressats för distanskast?). Men det obehagliga var att detta ”set” inte beskrev en jämn böj utan att där fanns ett knä i den. Detta tyder på felkonstruktion (för lite bambu på det aktuella stället) alternativt dåligt hantverk.
Det säger sig självt att man ska undvika ett sådant spö.

Begär att få provkasta spöet. Ge då akt på om spöet har en topp som slänger under kastet. Detta tyder på att spöet har en svag punkt, t.ex. i toppdelen eller har ett för klent mittparti.
Om spöet inte kastar bra på olika distanser eller om det inte klarar en lättare eller tyngre lina än den det är avsett för, har det något av dessa fel.
Tyvärr är detta vanligare än man kan tro.
Skulle spöet med en linklass tyngre lina kännas överbelastat märker man det lätt, det känns som om man hade en mjölsäck på tafsen. Vid en linklass för lätt lina avslöjar sig ett dåligt konstruerat spö genom att man tvingas sätta an kastet med allt större kraft.
Om spöet har en svaghet någonstans får man då ”linfladder”, det vill säga att linan bildar vågor i stället för att flyta rakt genom luften.

Ett bra spö ska dessutom kasta på alla distanser, från korta kast ut till spöets maxkastlängd. Det ska alltså svara redan med 3-4 meter lina och arbeta ända ut till den längd där fiskaren måste ta i för att komma längre. Vid den gränsen har man nått spöets maxkastlängd. Den ska naturligtvis inte överskridas men då vet man spöets kapacitet.

Nyligen provkastade jag ett spö från en mycket välrenommerad europeisk spömakare. Detta spö svarade inte förrän man hade 7-8 meter lina i luften. Jag förstår inte hur någon kan hålla tillgodo med ett sådant spö. Dåliga spökonstruktioner är dessvärre ganska vanliga; de kastar kanske bra på en distans med en lina men är hopplösa på andra distanser eller med andra linor.
Många amerikanska spön tycks vara behäftade med detta fel, så vanligt att jag ibland trott att de var avsiktligt konstruerade för något slags amerikanskt normalkast runt 10 yards eller så.
Ett engelskt ”kultspö” (jag nämner inte namnet) har så vekt mittparti att fiskaren inte kan accelerera kastet utan att linan dör, och så vidare...

Om nu spöet klarat sig igenom kastprovet och en yttre överblick är det dags att syna själva hantverket.
Vi utgår ifrån att finishen är okay, kanske någon lacknoppa här och där men annars slät och fin.

Holken/holkarna: Kolla om någon är glapp. Ta ett pekfinger-tumgrepp om holken och sväng spöet fram och tillbaka. Då känner man ett eventuellt glapp. Om hanholken inte går hela vägen in gör det inte så mycket. Det räcker om den går in 3/4-delar.
Vi ska komma ihåg att en bra holk har ett spel på endast 1/100-dels mm från ”go- till no go” så det är inte mycket att spela på. Om man vill kan man förstås försiktigt polera den del av en holk som inte går i genom att snurra en remsa 1200 kornigt våtslippapper över stället. OM MAN VÅGAR!

Som alla andra naturmaterial är bambun utsatt för repning, insektsangrepp m.m. En del som t.ex. ”water marks” ( bild 1) gör ingen skada men en del insekter kan ta sig för att borra sig igenom bambun och alltså försvaga den. Ser man en vit punkt (bild 2) någonstans har en sådan varit framme. Sådan bambu skulle naturligtvis ha kasserats.

Bild 1

Bild 2

 

Bild 3Bambuns yttersta skikt ska röras så lite som möjligt; där är ju bambun som spänstigast. Om bambun visar tecken på överdriven slipning syns detta genom att ”de vita” fibrerna är kraftigt blottlagda (bild 3). 

Det kan visserligen hända att någon vit fiber ligger så ytligt att även en försiktig slipning tar fram den, men om hela bambuytan är full av ”vita” grova, parallella streck har bambun slipats ner för hårt.

 

Bild 4Om en försiktig slipning gjorts ska det se ut som på på bilden (bild 4). Vid de s.k. bladknutarna däremot måste dessa slipas plana och där kan de vita fibrerna ses, men inte på andra ställen. Vissa stockar kan dock ha de vita fibrerna mycket ytligt. De syns då men är synbart smalare än vid för grov bearbetning.
I en spökatalog berömde sig en firma av att slipa ner klingan till exakta mått.Inte så konstigt att deras spön blev kända för att ta ”sets” utan minsta anledning. Det är fullt möjligt att uppnå så snäva toleranser som +/- 3/100-dels mm på färdiglimmad klinga, så varför...?

 

Limglipor, alltså att bambustrimlorna inte ligger dikt an mot varandra, måste man se upp med. De förekommer på så många spön att jag blir förvånad då jag inte kan upptäcka några.
Jag har hittills blivit glatt förvånad bara tre gånger. Det har då gällt spön av Jim Payne, Pinky Gillum och Gary Howells. Dessa spön var alla helt utan vank, helt enkelt så bra man kan begära av ett spö av naturmaterial.
Titta efter limglipor främst runt spöknutarna, särskilt på buttdelen. Man ser dem med blotta ögat (bild 5).
 MG 3545

 

 

 

Glipan på bilden är från ett spö från en världsberömd amerikansk spöbyggare. Bilderna (bild 6 och 7) kommer från ett spö av någon svensk byggare. Hittar man en hittar man ofta flera.
Jag hittade ett tjugotal på samma spö en gång, dock inte på det ovan nämnda – där fanns bara tre-fyra stycken. Naturligtvis kan en glipa uppstå om något kommer i vägen under limningen, men oftast beror det på dåligt hantverk. Spöet kan fortfarande kasta bra och hålla trots dessa skavanker, men man kan aldrig påstå att ett sådant spö är välbyggt.

Bild 6

Bild 7

Slutligen, låt dig inte imponeras av sådant som ”swelled butts”, hålbyggning eller andra avvikelser från det normala – åtminstone gör inte jag det.
”Swell butts” har ingen som helst praktisk funktion för det räcker med ett extra pålägg av 1/10-dels mm för att få bambun att ”tvärstanna” framför handtaget.
Hålbyggning är ett bra sätt att göra spöet ömtåligare utan att vinna knappt någonting. Tänk dig en buttdel som väger, säg, 60 gram. Tänk dig sedan ett tvärsnitt av den och ”tänk bort” ett centrumhål däri. Vad säger geometrin? Kanske får man bort 10-12 gram...? Är det värt det? Vill man ha ett lätt spö rekommenderas i stället ett kolfiberspö.

Some thoughts and views

Bad rods

People like different kind of rods; after all we are individuals and like a rod that matches our temper.
But still there are rods that should be avoided, those that don’t follow the sound principles of construction.
On some you find a swaying tip; on others the mid-section is too weak. Both prevents a fluid distribution of power over and below where the weakness is located, and so indicates lack of bamboo on that very spot.

A swaying tip normally has its weakness some 40-50 cm from the tip-top and you get a feeling that the tip doesn’t keep up while casting, like the tip comes late when the cast should be finished.
Also, the tip doesn’t stop vibrating. You find it hard to accelerate the casting speed as well.

A weak mid-section behaves in the same way actually but the lack of balance is somewhat disguised; as it is located further down the rod it´s camouflaged by less severe cycling.
However, you will notice it when the rod exceeds a certain speed – then the cast dies. And such a rod is very particular about lines; it seldom takes more than one line-weight.

One may wonder why rods suffering from these faults have been produced? Can it be that a maker has tried to find something different? Something to enhance delicacy at a given distance for instance? By no means a recommendable way – a rod must always be constructed according to mechanical facts and achieved mathematically. The rod is an extension of your arm and why cripple yourself by using a limited tool?

How many guide rings? Carl Norge 2012 2 smallhttp://www.splitcane.se/plugins/system/jcemediabox/img/zoom-img.png

On some rods you see too few snake rings. Probably to bring down production-costs. Unfortunately this hampers the casting-abilities when the line is allowed to smear and cling to the blank, causing friction. 

An 8-foot rod should have 9 snake rings and 1 guide ring, a 7-footer one snake less, and so on.

But don’t that many rings interfere with the action?
Of course they do, since every guide + wrapping increases the stiffness of the rod. But these factors should be calculated for in the construction. Otherwise the rod will be stiffer than expected.
Sometimes you find the guide ring placed too high. I own a Hardy J.J.H. Triumph where the guide ring is 55 cm from the grip. This prevents the rod to shoot efficiently and is uncomfortable for the line-hand. The distance should be about 35 cm from the grip.

Why nickel silver ferrules?

The ideal would be a rod in one piece. But we need to have them in sections for the benefit of transportation.

The one-piece rod would be a wonder, but the reasons for a rod of two-three piece-design are too obvious to discuss.
But ease of transportation comes to a cost; every joint means added weight and a stiffening to the ferrule area and a few inches above and below it.
There is also a risk for a “stuck ferrule”, for it coming loose or that the unwieldy metal digs its way down into the bamboo.

To get around these problems people have experimented a lot, I guess. Ed Payne used celluloid transitions on the “Kosmic Rods” of the 1890-ies, several serrations have been tried, and so on…
”Splicing” was used centuries back and was ( is ) a fine way to avoid the problems by not using ferrules at all. Splicing is still a smart way for salmon rods who notoriously break at a metal ferrule, but for trout rods….?


The Life BloodWhat about non-metal ferrules? They have been tried. Arjon of Sweden used their Me. Pla- ferrules in the sixties and maybe they had something there…? Maybe a graphite ferrule would be an interesting choice? Surely, the stiffening would still be there but at a low weight.

These fellows who try other ways to circumvent the use of metal by using “bamboo-slices”for ferrules will find them easy to break unless a heavy winding is applied as support, a clumsy ferrule from the beginning getting even more clumsy.

So, nothing is gained really except for a few grams of weight.
No, I don´t think the nickel-silver ferrule will die as long as excellent bamboo rods are made, rather that it could be a benefit to an expensive graphite rod. For how long will fishermen accept these cheaply made“top-over” rods who can never achieve a perfect action?

What can be achieved from bamboo as a material?

Those who aren’t familiar with rod-making are often amazed to find what tight tolerances can be had from bamboo; a taper often calls for figures within CarlNorge2014 small1/100th of a millimeter. 

But to a rod-maker 1/10th mm is a very big figure which can alter the rod considerably. If this happens at some odd spot it may escape un- noticed, but if it appears all along the rod it can cause one full line-size, up or down, to be used. So there are strong reasons to keep the tolerances tight, some 2-3/100, +/- , no more, measured from the glued blank (not on the individual strip!).

In consequence you shouldn’t expect to find a “weak side” in a properly built bamboo rod. These you will find on graphite rods but not on a good bamboo, provided that it is perfectly straight. As you certainly know a bend will fall off easier on the concave side.

Carl i Baltak 2012Rod construction

I guess most rods in history have been developed from several prototypes, where ocurrent weaknesses have been gradually eliminated by “trial-and error”. I also guess that the increasing number of amateur-rod builders try their hands by several try-out rods – unless they don´t go the easy way and plagiarize some of the classic tapers found so frequently on the Web. This is a primitive form of construction,
I think; if you have mechanical and mathematical knowledge – and long experience – you should put it right from the beginning. If you cannot do that you can never become a true custom rod maker.

 

Custom rod construction goes in this way:

1.What features are most important for the particular rod (for example, ability to roll-cast, fighting the wind, make curve-casting easy, and so on)?.

2.Decide how the rod should bend (at optimal loading) to achieve those features.

3.Calculate the volume of bamboo needed and its distribution. Recalculate for every new impact added (from ferrules, guides, varnish, etc.).

4. Evaluate the taper achieved. Are they reasonable?

As you see, rod-construction is based on mechanicall laws, mathematics - and experience. You have to have both. Otherwise any engineer or computer-guy could be a would-be rod-constructer. They will get the figures, alright, but would the rod be useful?

Versatility vs. Specialization

  • A longer rod is more tolerant to different line weights than a shorter one of same action.
  • A rod with "deep action" takes more line weights than a faster rod of equal length.
  • A rod which responds to the line quickly, allowing short casts, must have a "deep" action.
  • A rod that is able to lift a long line is always a "deep action" rod.

As You can see rods with slow progression have many advantages over the faster rod. I could have mentioned more ... But Your "casting temper" must match the action; if a short, fast rod is right for You, then stick to one.

Jim

Jim testing "The Sweet Sugar Cane Rod" 6,5 ft

How to start a rod discussion

  • What kind of water do You intend to fish?

  • What are Your main tactics?
  • What distances are to be used?
  • Your casting style ? And is it eager or relaxed?
  • What qualities should the rod have?
  • What line # do You have in mind?
  • What rod length?

and so on ...

Of course, most answers need to be followed up by further questions.

Anita Anderberg
Anita Anderberg with the first
grayling of the year

 

FaLang translation system by Faboba