Att bedöma spökvalitet

Kanske man står i begrepp att köpa ett visst spö, kanske ett gjort av en berömd klassisk spömakare eller ett helt nytt obrukat?
Hur ska man då kunna avgöra om spöet håller den kvalitet som man har anledning att förvänta sig, för även om spöet är byggt av en välkänd tillverkare är det långt ifrån säkert att spöet är utan skavanker.

Börja med att sikta längs spöet för att se om det är rakt. Ge särskilt akt på om det har någon böj i toppen eller just efter en holk.
Är spöet begagnat kan det ha ”sets” som uppstått genom att spöet överansträngts eller helt enkelt är dåligt konstruerat. En sådan böj gör att spöet är vekare åt den konkava sidan och kraftigare när det böjs åt den konvexa.
Därför kommer den konkava sidan att ge efter lättare under kast och efterhand böjas alltmer åt det hållet.

Senast idag undersökte jag ett spö av en hyfsat välrenommerad svensk spömakare där toppdelen var kraftigt böjd. Tydligen hade det överansträngts (pressats för distanskast?). Men det obehagliga var att detta ”set” inte beskrev en jämn böj utan att där fanns ett knä i den. Detta tyder på felkonstruktion (för lite bambu på det aktuella stället) alternativt dåligt hantverk.
Det säger sig självt att man ska undvika ett sådant spö.

Begär att få provkasta spöet. Ge då akt på om spöet har en topp som slänger under kastet. Detta tyder på att spöet har en svag punkt, t.ex. i toppdelen eller har ett för klent mittparti.
Om spöet inte kastar bra på olika distanser eller om det inte klarar en lättare eller tyngre lina än den det är avsett för, har det något av dessa fel.
Tyvärr är detta vanligare än man kan tro.
Skulle spöet med en linklass tyngre lina kännas överbelastat märker man det lätt, det känns som om man hade en mjölsäck på tafsen. Vid en linklass för lätt lina avslöjar sig ett dåligt konstruerat spö genom att man tvingas sätta an kastet med allt större kraft.
Om spöet har en svaghet någonstans får man då ”linfladder”, det vill säga att linan bildar vågor i stället för att flyta rakt genom luften.

Ett bra spö ska dessutom kasta på alla distanser, från korta kast ut till spöets maxkastlängd. Det ska alltså svara redan med 3-4 meter lina och arbeta ända ut till den längd där fiskaren måste ta i för att komma längre. Vid den gränsen har man nått spöets maxkastlängd. Den ska naturligtvis inte överskridas men då vet man spöets kapacitet.

Nyligen provkastade jag ett spö från en mycket välrenommerad europeisk spömakare. Detta spö svarade inte förrän man hade 7-8 meter lina i luften. Jag förstår inte hur någon kan hålla tillgodo med ett sådant spö. Dåliga spökonstruktioner är dessvärre ganska vanliga; de kastar kanske bra på en distans med en lina men är hopplösa på andra distanser eller med andra linor.
Många amerikanska spön tycks vara behäftade med detta fel, så vanligt att jag ibland trott att de var avsiktligt konstruerade för något slags amerikanskt normalkast runt 10 yards eller så.
Ett engelskt ”kultspö” (jag nämner inte namnet) har så vekt mittparti att fiskaren inte kan accelerera kastet utan att linan dör, och så vidare...

Om nu spöet klarat sig igenom kastprovet och en yttre överblick är det dags att syna själva hantverket.
Vi utgår ifrån att finishen är okay, kanske någon lacknoppa här och där men annars slät och fin.

Holken/holkarna: Kolla om någon är glapp. Ta ett pekfinger-tumgrepp om holken och sväng spöet fram och tillbaka. Då känner man ett eventuellt glapp. Om hanholken inte går hela vägen in gör det inte så mycket. Det räcker om den går in 3/4-delar.
Vi ska komma ihåg att en bra holk har ett spel på endast 1/100-dels mm från ”go- till no go” så det är inte mycket att spela på. Om man vill kan man förstås försiktigt polera den del av en holk som inte går i genom att snurra en remsa 1200 kornigt våtslippapper över stället. OM MAN VÅGAR!

Som alla andra naturmaterial är bambun utsatt för repning, insektsangrepp m.m. En del som t.ex. ”water marks” ( bild 1) gör ingen skada men en del insekter kan ta sig för att borra sig igenom bambun och alltså försvaga den. Ser man en vit punkt (bild 2) någonstans har en sådan varit framme. Sådan bambu skulle naturligtvis ha kasserats.

Bild 1

Bild 2

 

Bild 3Bambuns yttersta skikt ska röras så lite som möjligt; där är ju bambun som spänstigast. Om bambun visar tecken på överdriven slipning syns detta genom att ”de vita” fibrerna är kraftigt blottlagda (bild 3). 

Det kan visserligen hända att någon vit fiber ligger så ytligt att även en försiktig slipning tar fram den, men om hela bambuytan är full av ”vita” grova, parallella streck har bambun slipats ner för hårt.

 

Bild 4Om en försiktig slipning gjorts ska det se ut som på på bilden (bild 4). Vid de s.k. bladknutarna däremot måste dessa slipas plana och där kan de vita fibrerna ses, men inte på andra ställen. Vissa stockar kan dock ha de vita fibrerna mycket ytligt. De syns då men är synbart smalare än vid för grov bearbetning.
I en spökatalog berömde sig en firma av att slipa ner klingan till exakta mått.Inte så konstigt att deras spön blev kända för att ta ”sets” utan minsta anledning. Det är fullt möjligt att uppnå så snäva toleranser som +/- 3/100-dels mm på färdiglimmad klinga, så varför...?

 

Limglipor, alltså att bambustrimlorna inte ligger dikt an mot varandra, måste man se upp med. De förekommer på så många spön att jag blir förvånad då jag inte kan upptäcka några.
Jag har hittills blivit glatt förvånad bara tre gånger. Det har då gällt spön av Jim Payne, Pinky Gillum och Gary Howells. Dessa spön var alla helt utan vank, helt enkelt så bra man kan begära av ett spö av naturmaterial.
Titta efter limglipor främst runt spöknutarna, särskilt på buttdelen. Man ser dem med blotta ögat (bild 5).
 MG 3545

 

 

 

Glipan på bilden är från ett spö från en världsberömd amerikansk spöbyggare. Bilderna (bild 6 och 7) kommer från ett spö av någon svensk byggare. Hittar man en hittar man ofta flera.
Jag hittade ett tjugotal på samma spö en gång, dock inte på det ovan nämnda – där fanns bara tre-fyra stycken. Naturligtvis kan en glipa uppstå om något kommer i vägen under limningen, men oftast beror det på dåligt hantverk. Spöet kan fortfarande kasta bra och hålla trots dessa skavanker, men man kan aldrig påstå att ett sådant spö är välbyggt.

Bild 6

Bild 7

Slutligen, låt dig inte imponeras av sådant som ”swelled butts”, hålbyggning eller andra avvikelser från det normala – åtminstone gör inte jag det.
”Swell butts” har ingen som helst praktisk funktion för det räcker med ett extra pålägg av 1/10-dels mm för att få bambun att ”tvärstanna” framför handtaget.
Hålbyggning är ett bra sätt att göra spöet ömtåligare utan att vinna knappt någonting. Tänk dig en buttdel som väger, säg, 60 gram. Tänk dig sedan ett tvärsnitt av den och ”tänk bort” ett centrumhål däri. Vad säger geometrin? Kanske får man bort 10-12 gram...? Är det värt det? Vill man ha ett lätt spö rekommenderas i stället ett kolfiberspö.