"Fra Frankrig stammer et Konstruktionsprincip, der medförer, at en ny Betegnelse dukker op i Kataloger, nemlig Staenger med "parabolsk Aktion".
Som Navnet siger, taperes disse Staenger, saaledes at de under enhver Belastning krummer sig, uden at Stangens Böjning afviger fra Parablens Form, hvilket ser ud til at indebaere den bedste Udnyttelse af en Stangs Materialer, störst Holdbarhed i Tid, størst Motstandsdyktighed overfor Belastninger af varierende Art, yderste Udnyttelse af Kasteegenskaber i Forhold til Laengde og Vaegt.
Staengernes Succes over Verden er uomtvistelig , og af saerlig Interesse er det, at de netop synes at indeholde Egenskaber, der er lige nyttige for Vaadflue- som for Tørfluefiskeren.
Det er min Erfaring, at dette Konstruktionsprincip fører til Staenger, der er lette at haandtere og mindre traettende i Brug end andre Staenger."
Detta citat är hämtat från Svend Saabyes bok "Om Fluefiskeri", utgiven på Skandinavisk Bogforlag år 1958.
Med tiden har jag mer eller mindre förknippats med paraboliska spön, och det är riktigt att jag ägnat dem såväl teoretisk som praktisk prövning under lång tid.
Denna aktionstyp är också den jag föredrar när jag själv drar på fisketur. Sådana spön har så många fördelar att det finns skäl att behandla dem mera ingående:
Med en snabb blick känner man omedelbart igen ett paraboliskt spö; klingan framför handtaget är synbart tunnare än på andra spötyper och när man svänger det i handen känns det omedelbart långt ner i spöet.
Själva ordet "parabolic" kommer av att spökurvan så att säga vänts tvärtom mot gängse spötyper så att det mesta av böjningen sker i buttdelen i stället för att gradvis öka som fallet är med t.ex. progressiva spön. Detta böjningsmönster ger intressanta egenskaper:
Spöet kommer att svara snabbt på minsta rörelse och ge maximalt långt hävstångsmoment. Detta gör att kastet kan påbörjas med bara en liten handledsrörelse och ändå ge tillräcklig press på linan.
Eftersom spöet slår tillbaka från en så låg punkt (framför handtaget) och överför kraftansatsen till spöspetsen via ett styvt mittparti, kommer det att påverka linan under längre tid efter det att kastet ansatts än om spöet vore av vanlig typ.
Känslan man får är att spöet äger en dynamoeffekt, det tycks accelerera.
Accelerera kan det ju inte men genom att spöets linpåverkan avtar långsammare än i andra spön, uppfattar man det så.
Denna linpåverkan över en längre tid är en stor fördel; den ger linan möjlighet att lättare driva igenom vind, den underlättar linlyften och "suddar ut felaktig timing".
Samtidigt reduceras antalet blindkast till ett minimum.
Diagrammet visar två spöns taperingsvärden (måtten på klingan).
Den röda linjen visar ett semiparaboliskt spö, den blå ett spö av generell progressiv typ.
Båda är lika långa och kastar samma linor.
Eftersom spöet driver på linan så länge förbättras skjutförmågan, och man tjänar i medeltal in ett blindkast, en stor fördel.
Då ett paraboliskt spö svarar så lätt på kasthandens rörelser blir det också mycket lintolerant, och det är oftast möjligt att använda tre eller ännu flera linvikter utan att spöet känns överbelastat eller ger de vågiga linbukter, som är tecknet på att linan är för lätt för spöet.
Denna följsamhet visar sig också i att spöet kastar såväl kort som lång lina utan att kastaren behöver flaxa med linan eller ta i för de längre kasten.
Det kastar bra över samtliga praktiska distanser och är dessutom skonsamt mot tunna tafsspetsar.
Av det ovan skrivna kanske man får intrycket av ett mycket långsamt spö.
Det är riktigt att man kan kasta så långsamt att linan tycks flyta i luften, men aktionstypen medger också att man kan speeda upp linhastigheten för mycket snabba kast, inte minst p.g.a. att så få blindkast behövs.
Den som vill veta mera om de mekaniska betingelserna för kastet kan med fördel läsa "A Fly Fisher´s Life" (ISBN 0370013964) där författaren, Charles Ritz (ansedd som den som först utvecklade den paraboliska aktionen) förklarar sitt "High Speed/High Line "- kastsystem.
Med en bakgrund i såväl fiske- som casting-världen betonade Ritz linhastigheten och nödvändigheten av ett rätt ansatt, högt bakkast, men för flugfiskaren kunde systemet gott kallas: "Any Speed/High Line", då linhastigheten kan få variera efter fiskets art medan det höga bakkastet är en förutsättning för t.ex. en smal linbukt.
Alla paraboliska spön har en gemensam nämnare, den lågt liggande kraftzonen och ett styvt mittparti.
Detta betyder dock inte att de behöver vara lika i alla avseenden; den paraboliska konstruktionsprincipen kan modifieras inom ett ganska brett spektrum, från extremt långsamma spön som Pezon& Michel´s " The Sawyer Nymph" till betydligt snabbare varianter som Paul Young´s "Parabolic 15", och de kan beräknas till ytterst känsliga, lätta spön dessutom.
Själv har jag konstruerat tre beräkningsformler, en som ligger mycket nära den ursprungliga definitionen, en något distinktare och slutligen en snabb aktion, som ligger på yttersta gränsen för att kunna kallas parabolisk "pàr definition ".
Alla tre är beräknade att ge maximal effektivitet och finess. Jag kallar dem helt enkelt "Parabolic","Semi-Parabolic" och "Quarter-Parabolic".
När jag först började experimentera med parabolics undrade jag var gränserna för ett användbart spö låg. Jag var t.ex. rädd för att butten i ett kort spö skulle visa sig alltför vek. Farhågorna var emellertid ogrundade.
I själva verket är det mycket lättare att beräkna ett paraboliskt kort, lätt spö än ett av gängse aktionstyp. Gör man ett beräkningsfel med bara någon 1/10 mm på något av de senare kan spöet visa sig bli alltför styvt eller alltför vekt.
Med paraboliska spön är marginalerna generösare. Samma sak gäller beräkningen av linvikten.
Jag har byggt spön så vitt skilda åt som 6 ft # 2 och upp till 9 ft # 10.
Ett speciellt spö minns jag särskilt . Det var ett kraftigt 8 ft spö avsett för torrflugefiske efter lax.
Vi testade det med en # 9 WF-lina. Det kastade ut hela fluglinan med två-tre blindkast.
Ed Engle, författaren till "Splitting Cane" frågade mig en gång vilket spö jag skulle välja om jag bara kunde ha ett enda.
Jag svarade att det skulle bli ett 8 ft semi-parabolic för lina # 5-6.
Han medgav att det skulle bli ett utmärkt allround-spö, och tillade att han så ofta undrat över varför amerikanska flugfiskare aldrig tagit aktionstypen till sig, bortsett från dem som var anhängare av Paul Young-spön.
Inte heller jag har någon teori om detta, men det är ett märkligt fenomen när så mycket talar för dessa spön.
Ungefärlig arbetskurva för ett Paraboliskt spö, d.v.s när spöet belastas under kastet.
Lägg märke till det styva mittpartiet som sänder ner kraftupptagningen till handtagets omedelbara närhet .
(Den blå rundeln simulerar flugrullen)
Idag är det många flugfiskare som sneglar åt bambuspön som ett alternativ till kolfiberspön, och oftast vill man då ha någonting som skiljer sig markant från de snabba spön man är van vid.
Kommer omställningen till t.ex. ett paraboliskt bambuspö att bli ett problem?
Givetvis en omöjlig fråga att besvara, men enligt min erfarenhet kan varje hyfsad kastare anpassa kaststilen inom en halvtimme, sådär.
Här kommer några kastråd:
- Håll bakkastet högre än normalt och framkastet närmare vattenytan så att kastet görs i en svag "utförsbacke". Bakkastet måste alltså ansättas med större kraft än framkastet (om det inte gäller rena distanskast). Flugpresentationen kan således göras ytterst diskret om man så önskar.
- Koppla av under kastet. Kastarbetet ska inte vara intensivt, låt spöet göra jobbet.
- Höj armbågen något i bakkastet. Då får man automatiskt ett högt bakkast.
- Ge linan ett lätt drag i ansättningen av framkastet. Det ger oanade skjutegenskaper.
- Träna gärna att kasta genom att endast vicka på handleden (ingen armrörelse). Du lär Dig då hur lättkastat ett paraboliskt spö är och med denna behagliga kaststil kan man faktiskt uppnå minst 75 % av spöets kastpotential, vilket betyder att man utan svårigheter kan nå alla normala ståndplatser med minimal kastinsats.
