Ett flugspö ska vara bekvämt att hålla, annars tröttnar kasthanden vartefter fiskedagen går. Ett feldimensionerat handtag påverkar också uppfattningen av aktionen.
Handtaget ska också harmoniera i längd och stil med spöet, "det gyllene snittet", vilket ett vant öga ser omedelbart. Det ska vara precis så långt som erfordras, inte mer, då stjäl man längd från spöet.
Lämpliga mått:
7 fot, 13 cm
7 ½ fot, 14 (15) cm
8 fot, 15-16 cm
8 ½ fot, 17 (18) cm
Tjockleken vid centrum för greppet bör ligga runt 25 mm.
På bilden visas tre vanliga handtagstyper. De sitter på två 8-fotare samt på ett "Midge-spö" på 6 ½ fot.
Det senare är så kort (11,5 cm) att en normal hand kommer att delvis hamna några cm ner på rullfästet. Trots detta bör den korta längden väljas för att inte störa den korta aktionslängd ett så kort spö har. En rak "cigarr" är det givna alternativet för att undvika "en valk i handflatan".
Ett kort spö kan också förses med ett torpedformat handtag, som Hardy hade på t.ex. sitt "Marvel" (i mitt tycke världens sämsta flugspö). Man får ju då en mjuk övergång mot rullfästet men problem med att den tjockare delen måste falla väl långt fram. Erfarenhetsmässigt har det klassiska midge-handtaget visat sig behagligast, trots allt.
"Payne grip" är den handtagsform som är avgjort populärast, och den form många förknippar med ett fint bambuspö.
Skulle svackan nedom centrum gjorts djupare, mer uttalad, bleve det ett "Western grip".*
I och med att båda typerna sväller något bakåt, lämpar sig dessa handtag utmärkt för "up locking"-rullfästen. Grepptypen känns behaglig för de flesta och kan gott väljas för ordinära öringspön.
"Wells grip": Denna handtagstyp var förr vanlig på europeiska spön men ses sällan idag. Detta är synd, för typen är utmärkt på spön som kräver ett tungt kastarbete, t.ex. harrfiske i älv. Handen orkar mera och längre. Fördjupningarna kan accentueras mera än på det visade spöet och ge ännu bättre tumstöd vid långa kast.