Ofta hör man någon säga: “Jag gillar snabba spön” – eller tvärtom “jag vill ha ett långsamt spö”. Men “aktion” handlar inte om tid, utan om spöets böjningskurva under belastning.

Vad menas med spöaktion?

Ofta hör man någon säga: – Jag gillar snabba spön. Jag vill ha en snabb aktion i mitt spö.
En annan säger: – Jag vill ha ett långsamt spö, alltså en långsam aktion.
Nu är detta resonemang inte alls så självklart som det låter, för “aktion” är beskrivningen av spöets böjningskurva och har inget med “tid” att göra.
Kanske tänker man sig att t.ex. ett toppaktivt spö bör vara snabbt och ett med djup aktion långsamt? Så enkelt är det dock inte; ett spö där främst toppen böjer sig kan vara nog så långsamt (tiden mellan kastansats och spöverkan) om det är långt och byggt för en lättare lina – och omvänt, ett kort spö med djup aktion kan bli nog så rappt om det konstrueras för en tung lina.

På samma sätt blir ett “snabbt spö” långsammare med en tyngre lina, och det med djup aktion påfallande mycket snabbare med en lättare. När man ska beställa ett spö är det klokt att ha detta klart för sig.
Inte heller är de gamla välkända begreppen som “medium aktion”, “torrflugeaktion”, “helaktion” etc. så lyckade. Tyvärr är dessa ganska dimhöljda begrepp, subjektiva omdömen som varierar från människa till människa.

Någon fungerande terminologi finns helt enkelt inte, och aktion kan bara beskrivas genom hur ett spö böjs under belastning; man blir alltså hänvisad till siffror och diagram.
Som Du förstår kan man inte heller tala om en uppsättning av givna aktioner, då aktioner teoretiskt sett kan varieras i det oändliga.

När ett spö ska planeras kan man självfallet inte begära att beställaren ska ha tillräckliga kunskaper i aktionsteori och omedelbart kunna precisera vad han vill ha.
Av det skälet är en förutsättningslös dialog så viktig; den ger ju spömakaren möjligheten att få en uppfattning om hur han ska bygga det spö som beställaren så hett längtar efter – “drömspöet”.

Denna förberedande process är för den erfarne spömakaren ett intressant skede, något som sporrar och bryter av från en, kanhända, många gånger trist arbetsrutin.
Att vara katalysator i ett projekt så unikt som ett “custom rod”, “a One of a Kind”, ger stimulans att fortsätta långt efter det att det hantverksmässiga blivit en självklarhet.

Det är lätt att tycka att skötselråd är många och krångliga. Men att behålla ett split bamboo-spö i god kondition handlar främst om sunt förnuft. Omsorgsrutinerna blir givna och enkla.

Omsorgsrutiner

Det är lätt att tycka att skötselråd är många och krångliga. Men att behålla ett split bamboo spö i god kondition handlar främst om att använda sunt förnuft. Omsorgsrutinerna blir givna och enkla:

• Förvara spöet hängande i t.ex. en garderob. Där är det säkert torrt och mörkt och med en jämn värme. Heller inga solstrålar. Häng det fritt, med de grövre ändarna neråt.
• Efter fiskedagens slut torkas spöet av med t.ex. lite hushållspapper. Stoppa inte ned det i fodral/spötub innan det är helt torrt.

  

• Foga samman spödelarna genom att skjuta ihop holkarna utan vridningar. Håll händerna så nära holken som det går. Kommer spödelarna snett, dra isär holken och försök på nytt. När spöet ska delas håller man i stället händerna långt ifrån varandra. Rullen bör också ha tagits bort. Orsaken är att man vill undvika sidpress i holken, vilket gör den svårare att dra isär.
• Tvinga aldrig spöet över sin förmåga med alltför långa kast, onödigt tunga linlyft eller med en för tung lina. Ryck inte ner fastnade flugor med det, och liknande.
• Ge akt på din kaststil. Många vrider t.ex. handleden i bakkastet. Andra har en benägenhet att vinkla spöet onödigt brant ut från kroppen. Allt sådant belastar någon sida av spöet mer än en annan och spöet blir efterhand varaktigt böjt, ett s.k. “set”.
• Håll holkarna rena. Torka av hanholken med t.ex. hushållspapper och använd en örontops för honholken. Använd inga kemiska medel för de kan “torka ut” nickelsilvret. Nickelsilver innehåller nämligen zink som gör det självsmörjande.
• Har spöet ett oljebonat rullfäste behöver det då och då lite kokt linolja som gnids in. Slarvar man med detta kommer rullfästet att suga fukt och det kan bli svårt att ta bort flugrullen efter en regnig dag.
• Om en holk visar sig besvärlig att dra isär, är det bra om man har någon till hands. Man fattar ena handen nära den kärvande holken och den andra handen ett stycke ner på motsatt spödel. Så ber man den andra personen fatta motsvarande grepp från andra hållet. På så sätt får man inte bara dubbel dragkraft utan minskar risken för sidpress så gott som helt. Den mest besvärliga holk lossnar förvånansvärt lätt med denna metod.

Man tänker sig gärna ett 7 fots spö med en #4-lina, en 8-fotare med en #5–6-lina osv. Men är det tradition – eller finns det skäl i fysiken? Spöet är ju en hävstång.

Förhållandet spölängd och linklass

Man tänker sig gärna ett 7 fots spö med en # 4 lina, en 8 fotare med # en 5-6 lina o.s.v. Är detta traditionstänkande eller finns det fysikaliska skäl till detta? Spöet är ju en hävstång...

För egen del finner jag mycket ligga i detta men ytterligare två variabler bör beaktas; hur spöet böjer sig (aktionen) och fiskaren själv.

Vi kastar ju inte helt lika och lägger an kastet med olika kraft/intensitet. Därför uppfattar vi också spön olika; det som är passande för en kan t.ex. kännas för mjukt för en annan.

Spöet kan inte parera den extra kraft som denne trycker till med, han “driver igenom” spöets aktion (spöets optimala böjningskurva) och bryter därigenom dess ryggrad. Skulle spöet varit konstruerat med en annan aktion (brantare progressivitet), eller byggts för en tyngre lina eller byggts kortare, hade det säkert uppfattats som okay...

Generellt kan sägas att det finns ett harmoniskt samband mellan spölängd och linklass, och det är ett vettigt utgångsläge i ett resonemang. Men helt avgörande faktorer är aktionstypen och den fiskare som de facto ska använda spöet, för trots allt har månget spö konstruerats för de mest märkliga längd/lin – kombinationer, t.ex. 8 fotare för # 3 - eller # 8 ...och uppskattats mycket! För att uppnå en lyckad kombination är det dock alltid en fråga om att välja en passande aktion.

Vilken linvikt?

Egentligen bör spön inte kategoriskt klassas för en viss linvikt; ett välkonstruerat spö ska svara bra på flera linvikter.
Är det 8 fot eller längre kan förmodligen tre eller fyra linklasser användas utan att spöet “fladdrar” eller känns överbelastat. Detta hindrar dock inte att man föredrar en viss linvikt framför andra, en som får spöet att harmoniera med ens sätt att kasta på.

T.o.m. valet av linfabrikat kan påverka vad man tycker passar bäst. Det är högst normalt.

Äger man ett grafitspö som man gillar, finns inget skäl att skaffa sig ett bambuspö. Det finns många bra syntetfiberspön i handeln.

Men dessa fabrikanter är ofta stora firmor som måste producera stora serier. Dessa serier måste därför kunna attrahera många köpare; spöna ska passa den genomsnittlige fiskaren.
Konkurrensen mellan fabrikanterna är också hård och människor idag är ju konsumentmedvetna.
Detta leder till att spöfirmorna tvingas bygga sin reklam kring mätbara fakta: styrka och låg vikt.

Logiken lyder:

• Om ett spö har en starkare fiber är det ett bättre spö.
• Av två lika fiberstarka spön är det lättare det bättre spöet.
• Ett starkare spö går att kasta längre med än ett klenare.

Argumenten pekar i en riktning, ett spö som når bortom vad fiskaren tidigare haft tillgång till, det “ultimata kastet”…

Härav den ständiga jakten på nya “space age” fibermaterial, som i sin tur påverkar aktionsfilosofin mot allt snabbare och styvare spön. Man bör dock välja sitt spö utifrån andra skäl än några få fysikaliska fakta; spöet ska ju följa en som en god kamrat på en förhoppningsvis lång fiskarstig.

Nu ska man inte tro att t.ex. grafit som spömaterial är begränsat till styva, toppiga spön, som kräver mycket kastarbete.

Materialet skulle säkert kunna matcha bambun om det användes annorlunda. Skulle spöfabrikanterna t.ex. överge “viktdoktrinen” och experimentera med homogena spön skulle man öka möjligheterna för andra, djupare aktioner.

Vikt i sig i ett spö är inget ont så länge spöet inte uppfattas som arbetsamt av det skälet.

Snarare bidrar ökad vikt till bättre “timing” – för varför uppfattar annars så många fiskare bambuspöet som så behagligt och kastbekvämt?

En norsk fiskevän använder 14–15 fots bambuspön för tungt laxfiske då han snabbt skulle bli uttröttad av ett mycket lättare, men snabbare, grafitspö; han viftar bara till några gånger och linan är där han vill ha den i stället för att ödsla kraft på att få ett grafitspö att arbeta som det ska.

Vikt är en viktig del av kastet; det varvar ner spöet så att det kan räta ut sig över en längre tidscykel = påverka linan under längre tid. Denna “långa påverkan” tar över mycket av kastarbetet och det medger att spöet slätar ut timingfel så att det blir lättare att korrigera linan; det är helt enkelt förlåtande.

Jämförelse mellan olika spömaterials tvärsnitt och följderna därav

Om man jämför prestationsmässigt likvärdiga spön i glas (svart ring), bambu (röd sexkant) och grafit (blå ring) kan man notera att glasfiberspöet är avsevärt tjockare på varje given position.

Skillnaden mellan bambu och grafit är betydligt mindre. Den klinga som skär luften bäst blir givetvis den tunnaste, alltså grafiten, men mycket nära kommer bambun.

Glasfiberklingan ger ett betydligt större motstånd, så pass mycket att spön i detta material kan kännas sega då de måste drivas på mera än spön av fiberstarkare material.

Värt att notera är dock att bambuklingan, som är solid och därmed tyngre än grafit, kommer att skära luften/vinden med mindre ansträngning än grafiten. (Jfr tidigare resonemang under annan rubrik).

Anders Ekstorp, den nu bortgångne spömakaren, brukade alltid säga att ett spö “ska viska, inte vissla”. Han menade att det svischande ljud som uppstår då ett spö drivs snabbt avslöjade ett dåligt konstruerat spö – eller i det här fallet ett material som kräver mer kastarbete än nödvändigt.