I spöreklamen finner man numera ofta etiketten "progressiv aktion"; det har blivit ett slags kvalitetsstämpel.
Teoretiskt sett kan en progressiv tapering (tapering = vilka mått spöet är byggt efter) för ett spö av given längd och linklass bara vara en, given, serie av mått.
Spöfolk använder dock denna term i en vidare betydelse, men "progressive" är inte ett aktionsnamn; det säger endast att spöet böjer sig jämnt, gradvis längre ner mot handtagsdelen ju mer det belastas.
Man kan alltså säga att alla välkonstruerade spön av alla möjliga aktionstyper (bortsett från vissa "paraboliska" aktioner) är konstruerade för att böja sig progressivt, dock mer eller mindre radikalt.
När spötoppen under kastet möter viktmotståndet från fluglinan måste toppen sända vidare det mesta av kraften ner genom spöet.
Det måste den för att inte brytas när påverkan blivit för stor. Denna överföring av kraftpåverkan bör flöda jämnt och ladda spöet mer och mer tills det stannar framför handtaget (eller under det).
Nu måste spöet göra sig av med den kraft som tvingat det att böja sig, och det slår tillbaka genom att räta ut sig.
Taperat progressivt, kan spöet göra detta i en accelererande fas upp genom spöet, fram till toppen, över till linan.
Det är spöets bidrag till kastet, resten får fiskaren stå för, kan man säga.
Den "kastkänsla" som spöets böjningsmönster skapar brukar många kalla spöets "aktion", men som nämnts är detta ett subjektivt beskrivningssätt.
Om ett spö böjer sig progressivt använder det HELA sin längd. Detta är en stor fördel. Det tillåter spöet att kasta fler linvikter än ett icke-progressivt spö och det kommer också att svara bättre på skiftande kastlängder, korta och långa; man får ett följsammare spö.
Om ett spö är för klent någonstans (har "a weak spot"), låt oss säga framför holken, kan man inte klassificera det som progressivt; ett svagare parti kan ju inte ladda vidare på det gradvis accelererande vis som kännetecknar det progressiva spöet.
Ett sådant spö kan ändå kännas behagligt - så länge som linlängden är den ideala, kastrytmen inte ändras och vädret är lugnt!
Stämmer inte förhållandena kommer man att förbanna spöet, tvinga det över dess förmåga och tycka flugfiske är pyton.
Pröva en blåsig dag med fel lina och kast på såväl korta som långa distanser, så får Du se.
Skälen är givna; om ett spö inte kan ladda gradvis (progressivt) genom att det är för klent någonstans så försöker fiskaren kompensera den sämre kastöverföringsförmågan.
Det klena partiet får ta emot ännu mer och uppfattas som ännu klenare och till slut "slår kastaren igenom" aktionen (som inte hinner/orkar med). Spöet har visat sig vara ett "gummispö", ett "gångjärnsspö", som bara kan ta en EXAKT kraftpåverkan, varken mer eller mindre.
